California Girls

I'd like to dedicate this entry to all of the wonderful friends I've met this past year. Without you, it would not have been the same, I cannot even begin imagine what it would have been like. You're all a part of me and I'm forever grateful for the things that you've done for me, the rides you've given me and the times we spent together. I'm truly going to miss you, and I do hope that this is not the end of our friendship but the begining of lifelong relationships. I wish you the best for the future and hope that I can be a part of that future somehow.

For er andra, vanliga, normala. Nu ar det inte langt kvar. Jag kommer hem om mindre tid an vad jag hade behovt. Det ar som att hoppa fran en trampolin. Man vill inte ga fram till kanten trots att det som vantar dar nere bara ar ofarligt, wellknown water, in which you've been before. (nar jag tanker efter sa ar det faktiskt en sjukt bra metafor for hela upplevelsen, men pallar inte ga in i detalj, mest for er skull)

Sen jag skrev sist sa har det hant mycket. Pa the day of graduation akte jag till skolan vid 8 som vanligt, men istallet for att ga till lektioner eller finals var det senior breakfast. Alla seniors var dar och at och sen vid 9.30 var det rehersal of the graduation ceremony. Var olidligt uttrakande, alla bara var yra och talen som senare skulle hallas, istallt for att halla talen sa de bara "im going to introduce the introducer for the introduction of the introducer of the guest speaker" typ. Da tankte jag hur fan ska det bli i eftermiddag nar de faktiskt haller talen, tankte att det skulle ta flera timmar. MEN. Nar cermonin kom sa var det helt annorlunda. Talen var roliga, intressanta och jag var inte uttrakad en enda sekund. Sen nar rektorn sa "class of 2010, at this time I want you to move your tassles from right to left. Everyone, I'm proud to introduce to you the REDWOOD HIGH SCHOOL CLASS OF 2010", var det en obeskrivlig kansla som kom i kroppen. Alla kastade sina hattar upp i luften och sen spred sig alla rodkladda in i publikhavet for foton och gratulationer. Jag var sa overvaldigad, jag var glad, ledsen, nervos, spand, lattad, road. Allt pa en och samma gang, och sen nar jag sag min larare Lauren, som jag har spenderat mer an tre timmar varje dag med, brast det. Tararna bara rann och sen nar jag sag Chelsea fran mitt simlag blev det bara varre. Var ett kanslomassigt vrak men sen akte vi ut och at Sol food for en sista gang, guud som jag kommer sakna det. Efter middagen akte jag hem till audrey for att senare aka vidare till gradnight. Vad ar grad night kan man ju da fraga sig. Jo, grad night ar ett "safe and sober" event annordnat av foraldrarna och samhallet. Dar fanns allt. Nar man kom dit fick man en vaska med en handduk, troja, nyckelring, monopolpengar och solkram i.  Man kunde ga till kasinot, hoppa i  hoppeborg, klattra pa repstegar (san tavling med studsgrej under) man kunde fa en henna tatuering, en fejktatuering, bli avmalad, ta utkladningskort, spela pingis, biljard, badmin, tennis, basket, airhockey, simma, hottubba, dricka fancy (virgin) drinkar, ata fran buffen som andrades varje timme, fran pizza, mexicansk mat, till sundaes och chokladfondue. Dar fanns hur mycket som helst och det bara fortsatt att komma. Sen kunde man aven kora san gladiatiorerna nar man star pa pelare och forsoker fa ner motstandaren med en bomullstops, och avsluta kvallen med en 20 min massage. niiice. Sen var dar aven priser i ett lotteri som man automatiskt var med i, man kunde vinna ett tiotal presentkort pa 100 dollar styck, xboxar, TVs, och forsta pris var en macbook pro. Var Valedictorian (den som hade hogst betyg av alla i snitt, han holl aven tal pa graduation) han vann macbooken.... HE WOULD, but yeah, han fortjanar det. Han har jobbat hart och ar aven valdigt trevlig, Sam Toizer heter han.

Efter gradnight var klockan runt 4 sa vi akte till Denny's for lite kaffe och sen vidare till the headlands dar vi satt och kollade soluppgangen utover goldengate bron. En perfekt avslutning pa en underbar dag.

Efter graduation har jag mest akt runder med mina foraldrar i SF, gatt pa diverse vanners grad partys, sagt hejda till Mariah som akte till Mexico, sagt hejda till letti, hangt med Audrey (och hennes mamma teri) och borjat packa. Helt sjukt, jag aker om mindre an tva dagar och det ar precis lika jobbigt, kanske varre, an var det var nar jag skulle aka hemifran den 11 augusti, 10,5 manad sen.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0