37 veckor to go

Celia, en av tyskorna berättade förra veckan hur hon fick en shit-jag-är-verkligen-här-upplevelse. Jag väntar fortfarande på min och det börjar bli ont om tid (haha), ca 37 veckor kvar tills jag lämnar Marin.. Jag har varit här i 7 veckor nu och allting rullar på. Känner mig ganska depp idag och stressad över allt. Stressad över skolan, vattenpolo (dålig närvaro), vilka man ska umgås mer med, vilka events man ska gå på, när jag ska hinna spendera tid med barnen, med familjen. Och dessutom ska jag skriva mitt projektarbete, min blogg och gärna känna att jag mår bra och är balanserad. Hur? det är frågan.. Jag tror nyckeln till framgång för mig i den här situationen är de två P:na, ni vet de man alltid snackar om; Planera & Prioritera.  (haha I totally made that up)

Jag har börjat tro att allt händer av en anledning. Jag blev sjuk förra veckan och är fortfarande krasslig, så pass krasslig att jag inte har något luktsinne för tillfället. Anledningen till detta? Bilturen med geten till Auburn. Auburn was fine, verkligen rätt ord. Okej är inte rätt för det var bättre än okej men inte lika bra som bra, it was fine. Anyway, högre makter, eller ödet, ville inte att jag skulle lida av getpisstanken så skickade en förkylning som ett brev på posten vilket jag uppskattar. Under rallyt insåg jag även meningen med varför jag bröt mitt lårben. Det var för att förhindra mig från att skämma ut mig i danslaget, vilket jag hade joinat om jag inte hade haft ett brutet ben, kan dock inte säga att det var värt det, är så trött på mina kryckor och vill bara kunna gå igen!

På tal om benet vill ni kanske ha lite uppdatering. Jag tar mig numera runt med en krycka i skolan och så. Hemma hos the Stewart's går jag utan. Kan inte riktigt säga hemma än för det här är inte hemma. Hemma för mig är hemma hos mig. Hemkänslan som jag har i mitt huvud är jag jag kommer hem från simträningen det är mörkt och kallt ute, rex står vid dörren och mamma har tänt alla levande ljus och pappa gjort en brasa...
De tyska utbytesstudenterna snackade även om hur de tänker kalla sina värdföräldrar för mamma och pappa. Det kommer jag inte att göra, no way. De kommer aldrig att vara mamma och pappa för mig, ingen kommer kunna ta era roller, mamma och pappa...

För ännu lite mer internationalitet, Mariah, läste min blogg idag fick jag veta, hur kanske ni tänker hon kan ju inte svenska?
Mariah: i am using a translater online to read your blogg and it is the coolest thing everrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrr (taget från fb-chatten)

Tog några riktigt coola bilder i Auburn till min fotoklass är såå excited, kanske lägger upp några... Lista på folk som finns här kommer eventuellt också. Funderar dock på att ta en blogg-paus vad tycker ni?

Kommentarer
Postat av: jonna

nejnejnej, ingen blogg paus :) jag vill ju veta hur du mår och har det <3

2009-09-29 @ 07:54:08
URL: http://jonnacronberg.blogg.se/
Postat av: bjääääääär

jag har iallafall fått en "shit-du-är-där-upplevelse" för jag saknar dig megamycket. jag tycker du ska ta en bloggpaus om du tror att det får dig att fokusera mer på det som händer där borta, fast som du sa i något inlägg innan så har du väl också bloggen för att skriva av dig? och slutar du skriva så kommer jag inte veta vad som händer med dig därborta och det vill jag verkligen inte missa. men det är självklart ditt beslut och tycker du att det verkar bra att pausa ett tag så lär det väl förmodligen ha sina fördelar. du kommer säkert på en bra lösning. angående att det fortfarande känns ovant där borta så är det väl rätt naturligt? 17 år och 7 veckor är ju lite skillnad ;) måste prata snart! älskar dig min mich <3

2009-09-29 @ 09:23:03
Postat av: Mamma

Det som händer händer kanske av en anledning som du skriver, men det är inte alltid så lätt att se den anledningen när man är mitt i det...

Balans i tillvaron som du skriver om "predikar" jag ju för ständigt i mitt jobb. Det är något som man måste jobba med hela tiden. Dina två P:n som du pratade om är en bra början, men planera inte in för många saker för då blir man lätt stressad. Något som också är viktigt är att vara nöjd med det man har gjort och inte hela tiden se vad man har kvar att göra. Det är lätt att uppleva att "göra listan" aldrig tar slut eftersom man har en tendens att fylla på den i samma takt som man bockar av den.

Låt saker och ting komma av sig själva och jaga inte. Vem du ska vara med ger sig nog. Lyssna på din magkänsla. Vem mår du bra av att vara med, vem skrattar du mycket med etc.

Härligt att läsa om din "hemkänsla". Kom ihåg att vi finns alltid för dig. Detta är ett mycket speciellt år i ditt liv!

Vad gäller närvaron på vattenpolon, är det så viktigt? Kan du påverka så att du är mer närvarande i fortsättningen?

Vad gäller benet låter det som du beskriver bra men det har du och pappa redan pratat om. Måste bara ordna med en röntgen också i mitten/slutet av oktober.

Som jag tidigare har skrivit älskar jag att läsa din blogg, det är som att höra dig berätta men känns det jobbigt så skriv mindre eller inte så ofta. Det är många som följer dig och är med dig i tankarna.



Kramar Mamma

2009-09-29 @ 17:48:05
Postat av: Malin Eriksson

åh michelle, är det 37 veckor kvar tills du kommer hem? :( Saknar ju dig här. Men hoppas att du får din shit-jag-är-verkligen-här-upplevelse snart, så du kan ha sjukt skoj där borta innan du kommer hem till oss och tråkiga Sverige igen. <3

2009-09-29 @ 18:29:01
URL: http://ommalineriksson.blogg.se/
Postat av: Pappa

Idag frös jag häcken av mig när jag cyklade till jobbet. Hade gärna haft varmare utan brasa men visst är det mysigt.

37 veckor to go... vänta lite så är det 37 veckor som have passed, tiden går fort!!

När det gäller dansen... är det de som är duktiga eller tvärtom.

Läter som du har trevliga vänner som Du kan umgås med och en mysig familj (inklusive get bèeee hehe)

Njut!! även om det kan bli stressigt ibland!!

Kramar

/Pappa Pe

2009-09-29 @ 18:29:03
Postat av: Anonym

serri, du borde byta teckensnitt! Ser inte vad som står

2009-09-29 @ 19:57:53
Postat av: Mormor

hej Michelle!

är hos Barbro och Owe läser din blogg och tänker.Det är kul för oss att veta hur du mår och vad som händer, men jag tror att för din egen del måste du göra blogguppehåll, för att fokusera på här och nu. För min del <45 år sedan i USA var kommunikationen annorlunda. Vi skrev brev!! På så vis fick man klara av situationen och veta att man hade familj och vänner kvar därhemma. Mycket lärorikt!!! Älskar dej

2009-09-30 @ 17:13:22

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0